Alla kan känna igen sig i olika saker. Som ex: Man hör någon säga någonting och då kan man känna igen sig i det.
Man kan känna att man är som den. Att den tar orden i ens mun.
Jag tror att alla kan känna att dom är färdiga att ge upp någon gång i livet men att man har en stark inre styrka som träder fram och lyfter upp en än liten bit så man alltid klarar av olika saker som händer i ens liv. Är det inte så att du någongång kännt att allt hemskt händer bara dig? Att du har varit med om det värsta som går? Men att det bara kommer mer och mer jobbiga saker i ditt liv? Att det aldrig tar stopp? Man undrar vad man gjort för att förtjäna dessa hemska saker som händer i ens liv?

Men under tiden man sitter och mår dåligt så tänker man aldrig på att varje bakslag i livet gör en starkare, gör att man klarar hoppa över dessa små saker som man blev jätte ledsen för förr (Eller rätt nyss) Men det är sant.

Jag har alltid svårt att se vad det är för mening med att många av sakerna händer. Hur ska man kunna göra det? Varför ska man råka illa ut? Varför är världen så grym att den inte låter en vara lycklig en längre tid?
Jag är lycklig på sätt och vis men jag har ju andra saker att kämpa emot varje dag, varje natt.
Det är kämpigt, det är som att man funderar på varför just jag? Men ändå vill jag inte att någon annan skulle behöva gå igenom allt som jag har. För det är ingenting jag önskar min värsta fiende ens. Men tanken finns där.

Man känner sig ofta ensam och känner att ingen förstår vad man känner, tycker eller tänker.
Men samtidigt så vill man inte att någon annan ska det heller för då vet man att den inte alls har det något bra.
Man kan le på utsidan varje dag men hur mår man på insidan? Är det någon egentligen som tar sig tid och stannar upp och lyssnar på hur man egentligen mår!

Mvh!