Ibland så säger jag saker rakt ut eller ja oftast så gör jag det. Men finns det egentligen något bra sätt att säga någonting svår? Det tror inte jag. Alla kör med den snälla stilen hela tiden. Men är det inte bättre att säga rakt ut och det får såra en stund men då kan det iallafall inte bli missförstånd som det alltid annars blir.
Har fått många komentarer sedan jag startade den här bloggen. Roligt att se hur alla uppfattar detta.
Så tänkte skriva lite om min blogg och varför jag har den lite mer. Känner att det kan vara bra och göra den saken klar. Då jag inte gjort det än.

1. Jag startade denna blogg för att få skriva om allt jag känner och tycker innerst inne. Det kan vara från glada saker till fruktansvärt jobbiga saker som ligger i mitt tänkande som jag inte vill att alla ska veta att just JAG tänker.
2. Alla undrar varför jag är Anonym på bloggen. Det är för att jag känner att delar jag med mig om vem jag är så kan jag inte skriva allt jag känner för då kommer dom runt omkring mig börja fråga och då måste jag prata med dom. Och eftersom jag säger hela tiden att ingen egenligen tar sig tid att stanna upp och bry sig på riktigt så kan många ta illa upp.
Då blir det bara onödigt med tjaffs tycker jag. Eftersom det finns få i mitt liv som jag tror bryr sig på riktigt.
3. Nu tror många att jag är en deprimerande ungdom men så är inte faller. Egentligen så är jag inte det, egentligen är jag en glad och posetiv person. Men alla har sina jobbiga saker i livet och därför har jag denna blogg för tt slippa belasta andra och ändå få det ur mig. Att skriva om min skolgång, skriva om jobbiga saker som hänr mig i livet. Men ändå känns det skönt att vara anonym för då kommer ingen mig in direkt på livet. Hajjar ni?
4. Alltid roligt med komentarer som är stöttande, frågor och sådant. Så känn er fria att komentera!

Men jag är inte deprimerad eller nått sånt. Men man måste få ur sig jobbiga saker. Bearbeta det som hänt.

Som idag är en helt vanlig dag hos mig. Jag skriver och skriver. Jag gör om min livs-stil till en bok. Alltså det som hänt mig i mitt liv gör jag en bok om. Men den är inte till för andra utan mer för mig själv. Jag ska alltså inte ens börja tänka på att sälja den eller nått sånt utan mer bara för skrivandets skull. Det är alltid bra.

Just ja! Fick en kommentar om det jag skrev att människor inte alls bryr sig på riktigt utan mest ytligt. Många blev väldigt stötta av det. Men fortfarande så vill jag att folk tänker till när dom frågar hur en annan människa mår om dom verkligen lyssnar på svaret. Om den dom frågar säger att allt är bra, lyssnar ni då på hur den säger, om den låter glad för att allt är bra?! Eller tycker ni "va bra"
Ni får gärna komma med era åsikter om det men det är så jag tänker. Många är så.

Mvh!

När det händer något som har med döden att göra så känner man sig så hjälplös. Vad ska ma göra? Hur ska man känna?
Varför händer detta mig hela tiden? Ska det aldrig vara nog på detta elände..
Idag dog en av mina vänner (inte jätte nära vän) utan en person som jag kännt ett tag och umgåtts med ett tag. Brukade prata varje dag på msn och har träffats några gånger. Vi hade precis börjat komma varandra närmare.
Men så orkade inte denna person mer. Den har haft det jobbigt en längre period och den orkade helt enkelt inte mer.

Hur ska man ta det? Varför? Hade ingen aning om att denna person skulle göra något sånt här. Ingen förvarning ingenting.
Ett samtal gjorde om hela dagens planer. Hade planerat en rolig utekväll med en vän. Men allt slogs undan av ett enda samtal. Denna person är borta (Inte den jag skulle ut med)

Ska man respektera hur denna person gjorde? Att ta sitt eget liv? Hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna tycka att det var rätt gjort? Hur ska jag kunna känna att det är skönt för den personen?

Önskar det inte vore sant, att allt bara var ett jäkligt dåligt skämt från någon hög jävel som bara ville vara elak för stunden. Men tyvärr är det ju inte det. Denna person finns inte längre. Denna person som jag pratade med i telefon så sent som i morse med! Det är sjukt hur kort livet kan vara. Hur livet är uppbyggt. Måte få samla mina tankar och försöka få allt att gå ihop. Min kväll blev helt förstörd och jag hoppas att den jag skulle ut med förstår att detta inte var vad jag had ei mina planer och att denna person förstår mig. Men vet inte riktigt just nu om denna gör det.

Varför måste man ha känslor? Nu vill jag bara ut och supa och glömma. Men det hjälper inte. Så smart är jag och vet att det är det dummaste jag kan göra just nu!
Vill bara ha någon att hålla om och känna mig trygg för en sekund.. Hur ska jag kunna tackla detta igen?
Efter alla dessa som gått bort borde det kännas lättare för varje? Men det är det inte.
Varför händer detta hela tiden? Det borde vara nog nu! Det är allt för många runtomkring mig som går bort/gått bort!
Jag orkar inte mer av detta! Vill inte höra att fler dör!

Mvh!

När någonting händer som är svårt och man egentligen behöver sina vänner det är då man får se vilka som egentligen finns där. Idag fick jag ett bra svar! En som jag trodde stod mig nära, va inte alls det.
Synd att veta det när någonting sånt här hemskt har hänt. Att en människa inte kan förstå det.
Usch! Så skönt att fått veta men samtidigt så gör det ont för jag tycker om henne så otroligt mycket!

Mvh!

Egentligen så har ju alla så otroligt många frågor om livet som man faktiskt inte kan få svar på men man kan ju inte låta bli att fråga sig själv alla dessa frågor, inte sant?
Som när det händer hemska saker gång på gång på gång, frågar man inte sig själv vad man gjort för att förtjäna det? Eller varför gud straffar än?
Men jag är inte troende, jag är inte dum men jag frågar mig ändå samma sak?!

När hemska saker händer i ens liv så känner man ändå att det måste ha en mening men vad för mening?
Jag är en sån som har svårt att se det. Jag är en sån som blir helt knäckt av jobbiga händelser. Jag är inte en stark person på den fronten. Men jag har andra starka sidor som jag ibland önskat att jag inte hade. Vad för sidor får ni lista ut själva med tiden. (För uppenbart vem jag är om jag skriver dom, dom som känner mig)

Ibland önskar jag att det fanns någon som visste alla svaren, som visste varför man råkar ut för saker som man egentligen kunde ha varit utan.

Vet ni vad det värsta är? Det är när man känner att man inte vill ha med andra människor att göra för det känns som att dom får ett tragiskt liv genom att umgås med än. Att man inte kan ge dom någonting. Man kan inte göra någonting för dom. Vad kan en simpel människa som jag ge någon annan? Men, måste man alltid kunna ge? Ska man inte få någonting själv?
Jag har alltid varit en sån som gett och gett men gav upp. (Inte gav upp för alla men tog bort många ur mitt liv) När jag slutade att vara den som gjorde allt för alla då försvann många. Då helt plötsligt från ingenstans så fanns dom inte kvar i mitt liv. Jag var trött på att vara den som ringde eftersom ingen av dom tog och ringde mig någon gång. Då fanns ingen "vänskap" kvar. Det är hemskt att en vänskap kan vara uppbyggd på bara en person. Hur lurad man kan vara. Hur dum man kan vara som inte sett det innan.
Förr hade jag alltid minst 10 stycken att välja mellan men nu finns det inte på tal om så många. För det var bara ytlig vänskap, vänskap från ett håll och så ska det inte vara.

Vänskap är svårt, det är ingenting som bara finns knappt utan det är hårt arbete, det är inte bara att ge tillit till någon, det är inte bara att "älska" en person. Utan en människa måste förtjäna att få den delen av mig.
Finns få som fått det och dom värdesätter jag otroligt mycket.
Jag har varit med om så många olika människor som bara uttnyttjat mig och det kommer inte ske igen!

Nu är det dags att gå!
Mvh!

Jag skrev ett inlägg på en sida igår där jag skrev
- Vad jobbigt det är att känna såhär med mera.
Då fick jag ett svar tillbaka av en kvinna som skrev
- Du är så pass ung än så du behöver inte känna så, du vet inte vad du talar om.

Bara för att jag inte är 40år och gjort allt precis som hon så har väl jag rätten att säga hur jag känner inte sant?
Visst jag kanske är yngre än denna kvinna, jag kankse inte känner exakt som hon, men man har väl ändå rätt att länna det man gör? Det är ju inte så direkt att jag vaknar på morgonen och känner att jag måste känna såhär. Det är ju någonting som bara finns där.

Blev bara så besviken på kvinnan som talade om för mig att jag har ingen rätt att känna såhär pga: min ålder.

Mvh!

Det är ingen som tänker på det.
När man ser andra människor så tänker andra enbart på hur utsidan är och redan första ögonblicket dom kastat på en så har dom gjort sitt omdömme om den. Fast dom inte vet någonting om mig eller någon annan.
Alla har så lätt att dömma efter utseendet.
Samma sak med alla rykten som sprids. Så fort någon hör av sin "bästa vän" eller sin "vän" om någon annan så fattar den samma tycke som den andra. Eller tror att det är så utan att ens ta reda på hur det egentligen ligger till. Om ryktena är sanna.
Detta tror jag:
"Finns nog inte en ända människa som inte har ett dåligt rykte" Då menar jag inte som finns kvar utan att ALLA har någon gång hört att någon sagt nått som inte stämmer om en som person.
Själv har jag hundra rykten men, inte mycket som stämmer inte.
Jag har alldrig påstått att jag är perfekt eller aldrig gjort fel. Jag har gjort miljoner fel, men ska man stämplas för resten av sitt liv för det? Ska man behöva betala det "lilla" fel man gjort dygnet runt, varje dag, Hela tiden? Är det så man ska behöva leva för att man så nå elakt en gång? Eller för att "man finns till"?

Hur kommer det sig att i varje skola eller jobb finns det alltid någon som är utstött av alla? Hur kommer det sig att alla sluter upp och gör samma sak? Är det en osynlig skrifft som säger att just han eller hon ska vara den som inte får vara med dom andra eller delta i disskutionen? Hur kommer det sig att just den personen ska behöva gå igenom det?
Så många frågor men det finns inga svar.
Varför är det som det är med denna sak? Kan inte någon räcka denna tjej/kvinna eller pojke/man sin hand och visa att den är värd någonting? Har allt med hur den ser ut att göra? Har allt med att den är seriös med sin skola eller sitt jobb som stör andra?
Varför har folk så svårt att glädjas åt andras lycka i livet? Varför måste det alltid finnas någon som vill vara där och förstöra? Jag tycker att alla som läser denna blogg ska rannsaka sig själva och tänka hur dom gör.
Många ljuger för sig själva och tänker "jag gör inte så" MEN varför pratade/pratar inte du med den som är i sitt hörn eller med den som aldrig säger någontin? Varför börjar inte du prata med denna person?

ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA!

Ta er tid och försök hjälpa någon iaf en gång i veckan. Gör något fint för någon som inte är familj, vän eller anhörig.
Hjälp någon som tappat någonting, säg hej till någon som ser ensam ut i skolan, jobbet. Om en gammal dam/Man kommer på bussen, flytta dig så han/hon får sitta ist för dig.
Du skulle må så mycket bättre av det!
Mvh!

Smärta kan visa sig på så många olika sätt, i själen, på kroppen eller bara i psyket.

Alla har ju känslor det kommer man aldrig ifrån, men vissa mer eller mindre i olika situationer. Jag själv är fruktansvärt känslig för det mesta. Tar åt mig av massor, känner av väldigt lätt att man inte är omtyckt.
Själv har jag inte varit omtyckt bland folk i mitt liv. Det är väldigt få personer som accepterat mig för den jag är. Jag har alltid fått vara den som fått bevisa att jag är någonting värd för andra människor. Det är inte rätt! En människa ska känna sig trygg, älskad, omtyckt, ja sånt. Utan att behöva känna obehag varje gång den ska träffa nya människor i sitt liv.
Jag har varit extremt hatad i mina två skolor. Den sista skolan gick bra för det var så utspritt med klasserna och så. Men det har satt sina spår. Hur man knappt vågade gå till skolan men gjorde det ändå. Hur man kände att illamåendet började på morgonen för att man var så nervös. Man visste inte vad man skulle mötas av under dagen. Jag har blivit väldigt skadad fysiskt under min skolgång och psykiskt. Om jag hade vetat allt jag gjort idag så hade det varit en annan sak. Då hade jag vetat vad jag skulle ha gjort åt det. Men när man är i det vet man inte allt. Man vet inte vart man ska vända sig. Alla säger att man skulle prata med rektorn och lärarna. Men det hjälpte inte. Sen blev jag skadad rejält. Då gick det upp för mig att nästa gång kanske det inte alls blir okej?!
Att tänka tankarna varje morgon:
"kommer dom göra mig illa?"
"Kommer jag ens att komma hem?"
"Hur ska denna dag gå?"

Det ska man inte behöva. Det är inte rätt.

Med detta inlägg vill jag bara säga att alla människor känner olika starkt för saker. Men är det rätt eller fel?
Jag får ofta höra att jag överreagerar mina känslor. Men det är ju mina känslor?! Vad har folk för rätt att tala om för mig vad jag känner? Vet dom ens hur jag känner? Nej, för som jag skrev igår. Det är ingen som egentligen stannar upp och verkligen försöker förstå. Deras problem är viktigare, deras liv ska vara in centrum. Men jag har aldrig begärt att vara i centrum, bara att bli förstådd och inte undankastad varje gång det är något jobbigt. Bara att ha någon som vill bry sig på riktigt och inte det ytliga tjatet att "jag finns alltid för dig" Finns det någonting sånt med riktig mening i det?
Jag har sagt dom orden för några få människor, och dom står mig nära. Det är min familj sen en tjejkompis till mig som jag delar samma intresse med. Vi träffas inte så ofta men jag tänker på henne hela tiden. Jag vet att när hon behöver mig så skulle jag finnas där så fort jag kan!

Jag önskar bara att få bli förstådd för den jag är och mina känslor. Man blir den man blir beroende på sin bakgrund. Man formas till någonting. Antingen är det bra eller dåligt men det är ju ingens fel att den blivit utsatta för hemska saker. Det är inte bara att le inombords för att man vill det. Man måste försöka komma över saker i sin takt. Men hur lätt är det på egen hand? Utan någon vid sin sida?
Nu har jag personer vid min sida. Det säger jag inget annat om.  Men fast man har en eller fler personer kan man ändå känna sig så ensam för många gånger känns det också ytligt.

Tack för denna gång!

Alla kan känna igen sig i olika saker. Som ex: Man hör någon säga någonting och då kan man känna igen sig i det.
Man kan känna att man är som den. Att den tar orden i ens mun.
Jag tror att alla kan känna att dom är färdiga att ge upp någon gång i livet men att man har en stark inre styrka som träder fram och lyfter upp en än liten bit så man alltid klarar av olika saker som händer i ens liv. Är det inte så att du någongång kännt att allt hemskt händer bara dig? Att du har varit med om det värsta som går? Men att det bara kommer mer och mer jobbiga saker i ditt liv? Att det aldrig tar stopp? Man undrar vad man gjort för att förtjäna dessa hemska saker som händer i ens liv?

Men under tiden man sitter och mår dåligt så tänker man aldrig på att varje bakslag i livet gör en starkare, gör att man klarar hoppa över dessa små saker som man blev jätte ledsen för förr (Eller rätt nyss) Men det är sant.

Jag har alltid svårt att se vad det är för mening med att många av sakerna händer. Hur ska man kunna göra det? Varför ska man råka illa ut? Varför är världen så grym att den inte låter en vara lycklig en längre tid?
Jag är lycklig på sätt och vis men jag har ju andra saker att kämpa emot varje dag, varje natt.
Det är kämpigt, det är som att man funderar på varför just jag? Men ändå vill jag inte att någon annan skulle behöva gå igenom allt som jag har. För det är ingenting jag önskar min värsta fiende ens. Men tanken finns där.

Man känner sig ofta ensam och känner att ingen förstår vad man känner, tycker eller tänker.
Men samtidigt så vill man inte att någon annan ska det heller för då vet man att den inte alls har det något bra.
Man kan le på utsidan varje dag men hur mår man på insidan? Är det någon egentligen som tar sig tid och stannar upp och lyssnar på hur man egentligen mår!

Mvh!

Denna blogg är skapad för att jag som person ska kunna skriva om alla mina tankar om livet och allt som har med det att göra. Att kunna få ur mig det som är jobbigt. Att få bara vara anonym men ändå känna att jag får ur mig allt som finns i mig!
Alla har det jobbigt någon gång i livet och jag har alltid varit den som skrivit av mig mina problem. Det har alltid hjälpt mig.
Kommer fixa och trixa lite med denna en stund och återkommer med fler blogginlägg.
Mvh!