Är det bara jag som har svårt att verkligen "känna" sig älskad. Man hör ordet "jag älskar dig" Men ni vet att verkligen känna sig älskad gör man ju faktiskt inte varje dag fast man hör orden. Är inte det konsigt?
Mina tankar är jämt
-Mig? Vad är det som är så speciellt med mig?
-Vad ser han hos mig?
-Huh är inte det lite väl att ta i?

Så tänker jag, för jag har svårt att se mina bra sidor, sidor som andra ser. Man sen har jag en försvars mur, att släpper jag inte in någon helt och hållet så kan jag inte bli sårad men ändå blir jag sårad? Det är också rätt knepigt. Har inte listat ut allt ännu. Själv är jag en stor tänkare, tänker rätt mycket hela tiden på mest djupa saker. Saker som rör hela ens liv.
Dom är svåra att reda ut. Tankar som för än till den man är idag.

Hur kommer det sig att man gör ett misstag men man gör ändå om liknande? Borde man inte lära sig?

Mvh!