Alla har ju känslor det kommer man aldrig ifrån, men vissa mer eller mindre i olika situationer. Jag själv är fruktansvärt känslig för det mesta. Tar åt mig av massor, känner av väldigt lätt att man inte är omtyckt.
Själv har jag inte varit omtyckt bland folk i mitt liv. Det är väldigt få personer som accepterat mig för den jag är. Jag har alltid fått vara den som fått bevisa att jag är någonting värd för andra människor. Det är inte rätt! En människa ska känna sig trygg, älskad, omtyckt, ja sånt. Utan att behöva känna obehag varje gång den ska träffa nya människor i sitt liv.
Jag har varit extremt hatad i mina två skolor. Den sista skolan gick bra för det var så utspritt med klasserna och så. Men det har satt sina spår. Hur man knappt vågade gå till skolan men gjorde det ändå. Hur man kände att illamåendet började på morgonen för att man var så nervös. Man visste inte vad man skulle mötas av under dagen. Jag har blivit väldigt skadad fysiskt under min skolgång och psykiskt. Om jag hade vetat allt jag gjort idag så hade det varit en annan sak. Då hade jag vetat vad jag skulle ha gjort åt det. Men när man är i det vet man inte allt. Man vet inte vart man ska vända sig. Alla säger att man skulle prata med rektorn och lärarna. Men det hjälpte inte. Sen blev jag skadad rejält. Då gick det upp för mig att nästa gång kanske det inte alls blir okej?!
Att tänka tankarna varje morgon:
"kommer dom göra mig illa?"
"Kommer jag ens att komma hem?"
"Hur ska denna dag gå?"

Det ska man inte behöva. Det är inte rätt.

Med detta inlägg vill jag bara säga att alla människor känner olika starkt för saker. Men är det rätt eller fel?
Jag får ofta höra att jag överreagerar mina känslor. Men det är ju mina känslor?! Vad har folk för rätt att tala om för mig vad jag känner? Vet dom ens hur jag känner? Nej, för som jag skrev igår. Det är ingen som egentligen stannar upp och verkligen försöker förstå. Deras problem är viktigare, deras liv ska vara in centrum. Men jag har aldrig begärt att vara i centrum, bara att bli förstådd och inte undankastad varje gång det är något jobbigt. Bara att ha någon som vill bry sig på riktigt och inte det ytliga tjatet att "jag finns alltid för dig" Finns det någonting sånt med riktig mening i det?
Jag har sagt dom orden för några få människor, och dom står mig nära. Det är min familj sen en tjejkompis till mig som jag delar samma intresse med. Vi träffas inte så ofta men jag tänker på henne hela tiden. Jag vet att när hon behöver mig så skulle jag finnas där så fort jag kan!

Jag önskar bara att få bli förstådd för den jag är och mina känslor. Man blir den man blir beroende på sin bakgrund. Man formas till någonting. Antingen är det bra eller dåligt men det är ju ingens fel att den blivit utsatta för hemska saker. Det är inte bara att le inombords för att man vill det. Man måste försöka komma över saker i sin takt. Men hur lätt är det på egen hand? Utan någon vid sin sida?
Nu har jag personer vid min sida. Det säger jag inget annat om.  Men fast man har en eller fler personer kan man ändå känna sig så ensam för många gånger känns det också ytligt.

Tack för denna gång!