Nu sätter jag ingång med programmet som är ett säga NEJ-program. Jag gör det för att så otroligt många har svårt att säga Nej till saker dom inte vill. Därför tycker jag fler borde lära sig att kunna säga Nej när dom vill säga Nej och inte säga ja för att vara snäll och gå emot sig själv hela tiden. Eftersom jag själv varit en Ja-sägare hela mitt liv nästan så har jag börjat ändra min tillvaro med att säga Nej när jag känner att jag inte vill eller orkar.

-Varför säger ni ja när ni vill ha ett nej?
Fundera över den frågan inom er och varför gång ni är på gång att säga ja, säg hellre att ni vill fundera en stund och se om ni har något annat planerat eller något annat du vill göra innan du svarar Ja eller Nej.
-Att säga ja för att vara snäll?
Svarar man Ja jämt för att vara snäll så är det inte snällt i slutändan då folk ibland använder sig av att man har svårt att säga nej till dom. Då blir det att dom får alltid som dom vill. Det kan sluta med att det är svårt för personen att ta att du säger nej till en början, men är det inte värt det i slutändan? Att få må bra själva?
-Ibland måste man kanske säga Ja fast man egentligen inte vill?
Om en vän råkat illa ut och man kanske inte egentligen vill vara just på den platsen just då, men då kanske man borde säga Ja om en vän frågar. För att ge sitt riktiga stöd är alltid fint gjort. (Men inte om den jämt "råkar" ut för någonting eller är "deprimerad") för då kan det vara bluff och båg.
-Tänk på er själva för 1 vecka framåt?
Om ni börjar samma dag ni läser detta inlägg. Sen om en vecka så kanske ni har klarat av att säga fler Nej än vad ni gjort innan? Det får vi iallafall hoppas på. Om ni sätter er själv först för en vecka nu. Planera ut eran vecka.
Som från Måndag till Söndag, Vad ni SKULLE vilja göra. Sen blir det inte lika svårt att säga nej första veckan för då har ni något planerat redan. Då blir det inte lika svårt för er eller dom som frågar något ni inte vill göra.
Men om ni skulle vilja göra något med personen som frågar då ska ni ju självklart säga Ja. Men känn efter först vad ni egentligen vill.

Hoppas detta var en bra början. Allt handlar om att ni ska må bra i er själva och i era ord utan att vara rädda att någon ska bli sur, besviken, arg eller ledsen. Andra människor måste kunna ta att man inte kan eller har lust just för stunden.

Mvh!

Jag tänkte ställa några frågor till er läsare:
1. Hur gamla är ni?
2. Vad tycker ni jag ska ta upp i bloggen?
3. Tycker ni att NEJ-programmet låter som en bra idee?
4. Varför läser ni just min blogg?

Mer ingående frågor på annat:
1. Har du någonsin blivit mobbad? Om ja, varför? (Du får gärna kommentera anonymt om du känner för det)
2. Har du någonsin försökt stoppa mobbing som pågår mot en annan person?
3. Varför tror ni att det finns mobbing?

Om det sista inlägger innan detta:
1. Har du någonsin låtsas tycka om en person? om ja, varför gjorde du det, eller gör du det nu?
2. Tror du inte den personen blir sårad när sanningen kommer fram?
3. Tror ni på att sanningen alltid kommer fram?
4. Har ni blivit lurade till att tro att någon tyckt om er?
5. Tycker ni någon kör med er för att personen vet att du säger ja?

Hoppas på att många kommenterar och svarar på frågorna.
Om ni inte vill att jag publicerar eran kommentar skriv då först PUBLICERA EJ! Så gör ja inte det.
Mvh!

För inte så längesen var min vän med om att en annan tjej låtsades tycka om henne. Dom blev vänner, dom kunde sitta och prata om allt möjligt. Men min vän kände att det inte alls var helt rätt varje gång dom setts. Som om någonting var fel. Felet var att dom båda hade en gemensam vän och därför låtsades denna tjej som att dom var vänner för att vara snäll. Men sen sa det andra saker till den gemensamma vännen. Är det inte hemskt att lura någon att tro att den inte är illa omtyckt om denna person inte tycker om den?
Har ni gjort så någon gång så berätta gärna varför och vilket motiv ni hade till att låtsas, eller låtsas ni nu?
Jag personligen låtsas inte och får andra att tro att jag tycker om dom, för man kan lika gärna vara ärlig och säga vad man tycker. Sen måste man bilda sin egen uppfattning. Man kan inte gå och tycka illa om andra människor för att någon säger att den person är si och så. Vad tycker ni om det?
Alla har säkert någon gång under sitt liv lyssnat på någon och sen börjat tycka illa om någon annan. Det tror jag.
Men hur känns det nu när ni tänker tillbaka på hur ni började tycka illa om någon som ni egentligen inte vet någonting om?
Jag vet hur det känns, jag är en av dom som gjort så. Hade en bästa vän förut som jämt sa till mig när hon tyckte och tänkte saker om andra, jag hängde på. Men det är ju inte deras fel att jag tyckte lika som dom. Det är ju mitt fel att jag inte vågade stå upp för mig själv. Att jag inte vågade vara som jag ville. Den person som tyckte om alla och hade inget emot dom. Men när jag tänker tillbaka på det så känns det så ruttet. Så fel av mig. Tänk om den personen var helt underbar egentligen? Men att man har inte tagit sig den tiden man behöver för att veta. Ingen människa släpper in andra bara sådär. Man måste förtjäna att få tillträde till vem man egentligen är.

För att återgå till att lura någon. Jag tycker ALLA borde sluta med det! Det är så fruktansvärt fel och det blir fler och fler som mår dåligt över det. Det blir fler och fler som i slutändan får svårt att lita på andra. Kan ni sluta när ni börjat?
Jag kunde. Jag tycker det är fel! Jag står för det.
Har ni gjort så någon gång så berätta gärna varför och vilket motiv ni hade till att låtsas, eller låtsas ni nu?
NEJ-programmet börjar inom kort!
Mvh!

Känner ni så någongång? Något av allt jag skrev i rubriken. Jag tror jag känner allt det just här och nu. Allt är så mycket men ändå känns det som att jag håller på att bli avtrubbad. Jag är ett problem för många känns det som.
Varför får jag inte vara jag? Måste jag vara som alla andra? Men då skulle jag få ändra mig från person till person som jag träffar. Känns inte det mer som falskhet? Jag vill inte vara falsk. Jag älskar sanningen, för jag kan se den, jag kan känna den. Men falskheten kan jag också känna men den är hemsk, den kan förstöra en människa. Det kan till och med förgöra någon. Vill man göra det mot en annan människa? Känns det rätt att göra så? Nej! Det gör det inte. Det är fel. Det är inte alls bra att låtsas vara någon man inte är.

Jag känner & känner en människa som låtsas vara en person hela tiden som den inte är. Den personen ser man rakt igenom att den inte är så. Den gör så för att ingen ska komma inpå dennas liv. Men det gör ju bara att man i slutändan inte kan lita på h*n eller hur? Hur vet jag sen när den är sig själv? Hur vet jag när jag kan lita på att det inte är låtsas personen som talar till mig? Ska jag säga att jag vet? Att jag ser? Kan jag då förstöra för h*n?

Men vet ni vad jag ska göra? Jag ska säga att jag vet, att jag ser. För kan jag ändra denna person till att den kan vara sig själv, då har jag gjort någonting bra. Något fantastiskt för h*n! Men såklart kommer jag tänka på hur jag säger det.
Jag tänker inte sitta tyst och se personen förstöra sitt liv. Se hur denna försvinner sakta men säkert till sitt låtsas jag!
Det är inte rätt. Det är som att se en person misshandla sig själv riktigt grovt och det vill väl ingen se.
Men borde inte dennes familj säga någonting? Eller dennes vänner?

Någon gång ska jag starta ett NEJ-program i min blogg. Där jag tänker lära ut hur jag lärt mig (håller på att lära mig) säga ordet NEJ när det ska vara ett NEJ istället för ett JA! Vad tycker ni om det? Är det en bra sak?

Mvh!

Kajsa  om Att våga säga nej!:

Jag säger JA när jag borde säga NEJ av de anledningarna du skrev där uppe.
Jag vill inte såra någon, jag orkar inte hamna i en diskussion om varför jag inte vill göra det med den personen. Jag vill inte att folk ska tro att jag tycker illa om någon lr tro att jag är tråkig.
Jag försöker vara alla till lags och så har jag varit hela livet.
Jag har tänkt själv att det är bättre att de omkring har rolig och mår bra, och tack vare det hinner jag knappt med mig själv.
Borde man träna bort det? Om man själv vill må bra så ska man våga säga NEJ.
Bra ämne, tror detta är ett problem för väldigt många, inkl mig.

Svar: Jag tycker du ska träna bort det. Jag gör det & har faktiskt lyckas väldigt bra. Visst mäniskor blir besvikna och så men man måste ju ändå tänka på sig själv. Om jag inte mår bra, hur ska jag annars kunna hjälpa andra i slutändan? Istället för att ge dom en chock längre in i livet så är det bättre att börja lite då och då redan nu. För en dag kommer du eller någon annan inte att orka och då kommer folk tro ännu mer att det är för att du tycker illa om dom (eller någon annan i samma situation) Är det inte bättre att vara ärlig? Om man är nära vänner eller nära familj då måste man kunna vara ärlig för annars kan man aldrig komma någon riktigt nära. Förstår du hur jag menar? Vi kan göra detta ihop fast jag är anonym. Man kan finnas och stötta varandra och visa att man inte är ensam.
Igår sa jag NEJ till att inte orka äta fin middag hos en nära vän. Denna frågade såklart varför jag inte kunde och då var jag ärlig och sa att jag kan om jag vill men just idag är det så att jag verkligen vill göra någonting annat. Denna tog det bra och tyckte det var bra att jag tog hand om mig själv. Nu vet jag att alla inte kommer reagera lika men man ska säga NEJ när man inte vill eller inte har lust med något speciellt som den erbjuder. Försök, jag vet att du klarar det, för det gjorde jag!
Mvh!

Att våga säga nej är ett stort problem i dagens samhälle. Som vanligt så ska jag ta mig själv som expempel.
Jag säger heller ja pga:
1. Jag vill inte såra någon annan.
2. Jag vill inte att dom blir sura på mig bara för att jag säger nej
3. Jag vill inte att folk tycker jag är tråkig
4. Dom kanske tror att jag inte tycker om dom om jag säger nej.
5. Vem orkar bråka pga mig?

Men det svåraste är nog att säga nej, jag är jätte dålig på det. Men innerst inne vill jag säga nej, jag vill inte säga ja till allt.
Jag kanske inte vill gå ut med just dom vännerna den kvällen, men det betyder inte att jag inte vill vara med JUST DOM. Att det är nå fel på DOM.
Om jag inte vill ha en speciell design på min blogg som någon gjort så kan jag inte säga nej för det kanske utger att jag inte tycker det var snällt av den personen att göra den åt mig. Snarare tvärt om. Jag tycker det är snällt men just den vill jag inte ha för jag vill ha det på mitt vis.
Jag kanske inte vill vara med på ett visst foto men det betyder inte att jag inte tycker om att den fotar mig.
Jag kanske inte vill ha just den maten men det betyder inte att jag tycker att den som lagar maten gör det dåligt.
Jag kanske inte tycker om att smsa en hel dag det betyder inte att jag skiter i personen som smsar.
Jag kanske inte tycker om mattematik men det betyder inte att jag avskyr läraren.
Jag kanske inte tycker om det någon skriver på internet men det betyder inte att jag tycker illa om personen bakom det för en text. Jag kanske inte tycker om rosa och då betyder inte det att jag inte tycker att personen som bär rosa inte passar i det. Förstår ni vart jag vill komma med det?
Man måste stå upp och säga ordet NEJ oftare när man inte vill någonting. Visst så får man offra sig för ens partner eller för ens vänner & Familj. Men man har alltid en egen vilja och den som inte tar det är inte värd att vara ens vän. Den är inte värd att lägga den tiden på. Man klarar sig hellre ensam än att tvingas göra saker man inte vill!

Varför säger inte du nej till det du inte vill? Skriv gärna varför just du säger JA fast du menar NEJ.
Mvh!

Idag har mina tankar varit åt alla håll och kanter men någonting jag tänkt på mycket är att hur man ska lära någon att leva sitt liv med sanningen. Hur ska jag som person kunna säga rakt ut till någon att sluta spela ett spel dygnet runt?
Ingen är glad jämt så enkelt är det, ingen kan leva ett sådant liv och ändå må bra. Så när är det tid för mig att klampa in och säga stopp? Fast jag inte känner personen innerst inne då den spelar sitt spel, den släpper inte in mig eller någon annan.
Kan man lita på en sån person?

Varför lever mäniskor i en lögn? Varför inte bli ett med sig själv och ta till vara på sitt liv i stället?

Jag känner för att samla ett par mäniskor och prata med dom och få säga hur jag känner gentemot dom personerna. Få det sagt. Det är jobbigt att gå med allt inom sig. Alla borde få chansen att säga vad dom känner och vill ha sagt. Ska man gå och må dåligt för att man ser hur den andra misshandlar sig själv?

På tal om ingenting så var det ingen som skrev någonting om det jag frågade igår, lite tråkigt faktiskt.
Mvh!

Finns det någon mening att vara sig själv när ingen kan acceptera vem man är? Att man hela tiden får höra hur mycket man klagar, hur deprimerad man är? Känns det då som att alla dom som säger att man ska vara sig själv att dom menar det?
Det tror inte jag. För mäniskor kan inte ta sanningen, allt ska förfinas.

Jag är rätt trött på att hålla allt inom mig. Finns så mycket jag vill säga till mäniskor runt omkring mig, men dom kan inte ta det. Utan då blir jag den hemska och så avskyr dom mig sen. Men varför är sanningen så svår att ta för dom? När folk har talat om för mig vilken dålig mäniska jag är hela tiden? Varför kan inte dom ta när jag tycker dom gör fel? Varför kan inte jag få säga någonting utan att jag ska vara rädd för vad som händer efteråt? Hur hatad jag kommer bli?

Internet är också en bra sak att ta upp. Jag tycker internet har förstört så fruktansvärt mycket för andra. Så mycke elaka saker som det står på detta internet är helt sjukt. Hur mycket falskhet man stöter på. Hur andra mäniskor skriver av sig en massa elaka saker om andra med namn och allt!
1. det är olagligt att skriva någons namn med saker som inte är sanna och om personen inte vill vara med.
2. Varför skriva saker om man inte kan säga det till den personen det gäler?
Är så trött på att se hur alla behandlar varandra ute på internet. Varför gör folk så?
Jag startade denna blogg för att skriva av mig men inte för att skriva att Bertil är dum i huvudet. Utan för att skriva om saker som berör mig och mitt liv men ändå saker som berör mig som händer och sker och har skett överallt. En bearbetning av livet kan man säga.

Livet är inte lätt att "leva", Ibland känns det inte ens som man lever, utan man går i en dvala och tror att allt är på ett sätt tills man öppnar ögonen och ser hur det egentligen ligger till. Livet är någonting som bara är, som man inte tar till vara på. Någonting man inte egentligen bryr sig om. Utan det man bryr sig om är allt som finns att köpa, att tävla med andra vem som är bäst, vem som är snyggast. Det tycker inte jag är att leva sitt liv. Man hör folk säga
-Sköt ditt liv, så sköter jag mitt liv. Men dom sköter ju inte sitt liv det är väl ändå därför man säger någonting som dom stör sig på? För att man tycker att dom gör fel? För att man tycker att dom missköter sitt liv.

Ibland önskar jag att jag satt i ett mörkt rum och det ända man såg var månen för då kan man inte se allt utanför, då kan man inte känna att folk gör fel, att dom inte klarar av att ta till vara på sitt liv. Då behöver man inte känna sorg eller känna att det är synd om någon. För varför ska jag tycka synd om dom? Dom tycker ju inte synd om mig.

Det är roligt när man hittar fler bloggar som består av typ samma saker som min handlar om för då vet jag med säkerhet att jag inte är ensam. Att jag kan vara anonym men ändå känna mig som någon.

Vad är normal och vad är onormalt? Är det jag känner onormalt för er? Eller är det ni som är onormala?
Eller har ni inte bara kommit till insikt med vad livet egentligen handlar om? Känner ni att ni måste se perfekta ut för någon annan eller för er själva? För att ingen ser på er om ni inte gör och ser ut på ett visst sätt?

Något som jag kommer börja ta upp mer i min blogg är mobbing. Det är ett viktigt ämne och jag tycker fler borde se och försöka hjälpa mäniskor som blir mobbade. Jag kommer berätta lite om mina erfarenheter inom mobbing men tyvärr kommer jag inte gå in på detaljer. För det blir för uppenbart vem jag är då kankse. Så ni får ha överseende med det.

Tack för mig!
Mvh!

Kajsa  om Finns det fler?:

Att man inte kan vara som är, göra som man gör utan att det måste ligga någonting bakom ens beteende är frustrerande!!
Och det Jag blir mest frustrerad över är att bara för att min bild på världen inte är så himla positiv så är jag deprimerad..(?) Alltså, enligt dom, kan man inte se världen på mitt sätt och djupa tankar utan att man är deprimerad.. Och det är någonting jag inte förstår varför..
Jag trivs med att tänka på mitt sätt, jag vill inte bli "normal" och bli, som jag kallar det, blind för vad som verkligen finns..

Och jag förstår varför du inte ger ut ditt namn, jag har lust att också vara anonym för ibland är det så frustrerande att alla ifrågasätter om jag är deprimerad eller liknande.. Kan inte bara jag vara så? Eller för att tycka som jag tycker så måste det vara ett fel på mig..?
//Kajsa

Svar:
Hejsan! Har inte riktigt svarat på några av dina komentarer innan. Men jag kände att jag var tvungen på denna då jag känner lite som du där. Att man kan se världen på olika sätt. Själv tror jag att dom som inte ser det som typ jag gör (Alltså behöver dom inte göra det på pricken, men nästan) Hur den egentligen ser ut så tror jag det är för att många är rädda för att inte klara av att se det i vitögat. Men det viktigaste är att det finns några som kan göra det och då kan försöka förändra. Försöka få saker och ting bättre. Dom som inte ser hur världen egentligen ser ut så bryr dom sig inte utan dom tycker det är okej med allt som sker och då blir det aldrig förändring. Då står vi kvar och stampar. Medans vi få som ser och vet hur det egentligen är är för få för att riktigt kunna förändra hur andra ser på det.
Det intressanta är att vi två som bloggar om det tänker nästan helt lika och vi känner nästan lika. Men man behöver inte vara deprimerad för att tycka och känna som vi. Det behöver man inte. Utan vi vill bara inte vara en av alla dessa ytliga mäniskor som inte ser hur det egentligen är. Men alla har det inte heller som jag, många vill ju bara tänka på sitt utseende, vilka kläder dom ska ha och vilket dyrt smink dom måste ha. Det finns ofantligt många såna mäniskor. Jag tjuv kikande i din blogg nu idag och såg ditt senaste inlägg och sen kollade jag in på dom du länkat till. Det finns ju redan där ytligheten.(Alltså inte i din blogg utan dom du länkat till) Och det är som du säger, ska vi tycka synd om dom eller ska man tycka illa om dom? Trivs dom verkligen att vara så?
Du verkar vara en riktigt fin tjej/kvinna och ta till vara på dina tankar, gör någonting med dom! Du har en bra gåva och jag personligen tycker att du kan göra så mycket förändringar som du kanske inte ser just nu men senare kanske. Jag är sån så att jag försöker alltid få folk att se ens insida och skita i det yttre för en stund. För det yttre är bara en fasad, det är inte äkta (Alltså folk har ju ett äkta utseende men inte som insidan) Allt smink, alla kläder är inte äkta!
Ta till vara på det du har!

Mvh!

Ska man bry sig så mycket om andras problem att man mår dåligt själv? Varför ska jag det när ingen annan tänker på mina problem? Varför ska man sitta och berätta för andra om sina egna problem och tynga dom? Är inte det sjävliskt?
Ska man inte bry sig så mycket om dom att man inte tynger dom med mina saker? Mina tankar?
Men varför ska jag må dåligt för någonting som inte har med mig att göra när ingen annan gör så?

Det tänkte jag på idag för jag pratade med en person igår som faktiskt fråga massa olika saker men sen lyssnade inte på svaret som jag gav. Helt ointresserad av vad jag hade att svara på frågorna. Hur känns det?
Varför skulle denna person sitta och låtsas vara intresserad men sen skita i det? Känns inte det bara dumt och elakt att sätta någon i en sån situation?

Funderar ni någonsin på om en person är äkta.

Det finns en person som jag känner. (Då menar jag känner och känner) För denna person lägger på en mask varje gång jag ser denna. Och låtsas vara någon denna inte är. Men hallå? Jag ser det, jag är inte dum! Ingen kan vara så egentligen. Så masken kan denna ta bort iaf, för den funkar inte. Men vet ni vad problemet är? Att denna person har gjort det så länge och i så många, många år att denna inte kan vara sig själv längre. För den stänger bort alla dörrar så ingen kan veta vem denna är. Är det inte hemskt hur våran värld gör mäniskor?

Jag öppnar ofta dörrar men innan någon hunnit in så är dom stängda men att andra tror att dom vet allt om mig. Jag bara utlämnar det jag inte känner att andra har med att göra. Det som andra inte behöver bry sig om.
Jag är den jag är men vem är du? Vet du ens vem du är?

Mvh!

Finns det fler som är som jag? Som tänker som jag? Som känner det som jag?
Har inte varit inne på bloggen på någon dag nu och när jag kom in så såg jag alla komentarer jag fått. Kändes bra faktiskt. Från en tjej/kvinna som tänker lite som jag (Men jag gör det i hemlighet) Hon gör det öppet. Det krävs mod för att kunna göra det. Mycket styrka att kunna stå emot allt man får höra efteråt. Om att man är deprimerad och så vidare.

Man behöver inte vara deprimerad för att vara djup, att tänka djupa saker. Egentligen kan alla göra det men det krävs ändå en del att våga se sanningen i vitögat.
I en komentar så stod det en fråga: Vad är meningen med allt, inte att leva iaf (Så denna person kände) Jag tänker likadant. Alla vi mäniskor. Vi gör typ samma saker:
Först skolan, sen jobb, föder barn, gifter oss (Kanske innan barn också) Man fortsätter jobba, man skaffar hus (Inte alla dock) man blir gammal och dör. Vad är då meningen med detta? Pengar är ju inte självklart då det ser ut som det gör nu i världen och för att inte tala om vårat sverige! Så dom som har pengar nu dom ska då skatta sig lyckliga, dom som har jobb ska också skatta sig lyckliga! MEN vad är egentligen meningen med livet? Att leva för att dö?
För att föröka sig (Nu lät det väldigt konstigt) att få barn.. Sen då?

För ett bra tag sedan så började jag rannsaka mig själv, vad jag ville göra med mitt liv, vad jag ville bli, känna och tycka om. Vad är mitt mål med mitt liv.
Jag kom först fram till att jag ville göra allt men det vet vi ju alla att det inte går så då började jag med en sak i taget.
Det jag då kom fram till är att man kan aldrig veta vad framtiden tar mig eller någon annan. Hur många dagar som är kvar för mig eller någon annan. Utan att försöka ta till vara på den korta stund vi har här på jorden. Men det finns så mycket att se men jag vet inte om jag är öppensinnad nog för det. Om jag vill leva det perfekta livet som man alltid drömt om. Om jag vill bli som alla andra. Ytliga och kalla? Att inte uppskatta det jag har.

Ibland önskar jag att pengar och ytlighet inte fanns för då skulle vi se vem som egentligen är vem. Vem som döljer sig bakom alla dyra kläder eller dom som aldrig haft dom dyra kläderna kankse träder fram. Då kanske man ser vem den personen egentligen är.

Finns det fler som jag? Tror jag hittat en person i bloggvärlden som är lite lik. Som tänker djupt men att hon är stark nog och använder sitt egna namn och står för det hon tycker och tänker. Jag står för det men jag vill inte ha massa trams om det sen.

Kan man få ett perfekt liv? Jag trivs med att vara djup, att tänka på saker som inte får ett slut, att tänka på sånt som inte går att förklara för andra för att dom inte kan förstå sig på det utan att tro att jag är deprimerad. För det är jag inte. Utan jag är bara den jag är.

Mvh!

Linda om Svar på komentar: Det var så mycket omständigheter kring det där dramat, säkert var en hel del av det mitt fel. Just därför jag började rannsaka mig själv. Trodde jag kände honom och det var nog därför det kom som en chock när han gjorde som han gjorde. Kan man egentligen någonsin känna en annan person fullt ut? Nej det tvivlar jag på. Man vet ju inte själv hur man kommer/skulle kunna reagera i olika situationer. Hade det inte varit för det som hände hade jag fortfarande inte känt att jag förtjänar att bli älskad. Nu har jag hittat en underbar man som älskar mig som jag aldrig blivit älskad förut och som jag älskar oerhört mycket, mer än jag trodde var möjligt. Tydligen kan även jobbiga situationer ha något gott med sig :-)
Kram

Svar: Jag torr personligen att det går att lära känna en person helt och hållet, men det är mycket jobb och hårt slit för det.
Själv är jag en sån person att innan jag verkligen vet att en annan person älskar mig så ska det ha gått ett bra tag. För man kan inte bara älska någon utan att verkligen den känner mig eller den som den älskar. Man ger inte ut sin kärlek bara sådär.
Ja det var rätt nyss som du träffade denna man? Läste det i din blogg. Är det inte lite tidigt att tro för mycket redan? Inte för att vara negativ eller nått utan mer en vanlig fråga? Du som skrivit så mycket om detta att man inte ska ge bort tillit bara sådär? Tack för att du komenterar. Tycker det är roligt!

Mvh!

Är det bara jag som har svårt att verkligen "känna" sig älskad. Man hör ordet "jag älskar dig" Men ni vet att verkligen känna sig älskad gör man ju faktiskt inte varje dag fast man hör orden. Är inte det konsigt?
Mina tankar är jämt
-Mig? Vad är det som är så speciellt med mig?
-Vad ser han hos mig?
-Huh är inte det lite väl att ta i?

Så tänker jag, för jag har svårt att se mina bra sidor, sidor som andra ser. Man sen har jag en försvars mur, att släpper jag inte in någon helt och hållet så kan jag inte bli sårad men ändå blir jag sårad? Det är också rätt knepigt. Har inte listat ut allt ännu. Själv är jag en stor tänkare, tänker rätt mycket hela tiden på mest djupa saker. Saker som rör hela ens liv.
Dom är svåra att reda ut. Tankar som för än till den man är idag.

Hur kommer det sig att man gör ett misstag men man gör ändå om liknande? Borde man inte lära sig?

Mvh!

Linda   om Att någon håller om mig.:

Ja det finns sånna som bryr sig, de kan vara svåra att hitta men när man väl hittat dem ska man behålla dem. Som svar på ditt inlägg, ja det var en stor händelse (där jag blev totalt grundlurad av han jag har barn ihop med) som fick mig att ta mig en ordentlig funderare på livet över lag. Kom ur det som en starkare individ det är alltid bra att det kunde komma något gott ur den härvan.
Kram

Svar: Det lät allvarligt att bli grundlurad av någon som står en så nära som man har barn tillsammans med.
Vad hände? Om du vill dela med dig iof? Inget måste.
Ja, man blir oftast starkare av händelser i livet. Men man brukar ha svårt att se det innan man trmapar ner sig. Självklart är det svårt att hitta någon man verkligen kan lita på men det finns alltid någon någonstans. Men att behålla dom är svårare. Det är som blommor, svåra att få dom att blomma och överleva men lätta att få dom att vissna. Skönt att höra att du blivit starkare. Gick igenom din blogg lite ytligt bara en så länge. Lät som en hel del som hänt. Mvh!

Önskar jag nu, att någon håller om mig och säger att allt blir bra igen.
Att livet löser sig, att alla mina problem löser sig.
Det önskar jag. Det är mycket till en önskan och jag vet egentligen att det kanske löser sig på värsta möjliga sätt.
Men vad ska jag ta mig till?
Känner mig rätt hopplös nu och känner mig så otroligt besviken och sviken.
Finns det någon där ute som bryr sig?

Mvh!

Jag tror alla av er har redan listat ut att jag är en kvinna iallafall så det kan jag gå ut med då jag ska skriva lite om allt tjat om att kvinnor ska ha lika som männen.
Eftersom det är internationella kvinnodagen idag så tänkte jag skriva några åsikter jag har som det har skrivits om lite här och där på nätet. (alltså det har inte skrivits om mina åsikter utan vad regeringen och andra tycker)

1. Herr gå man! Nu tycker andra att det ska bli fru gå man för att det är kvino diskremenering mor kvinnorna då mannen alltid hamnar först. Men vad har en skylt med det att göra?
Våran samhälle från första början var uppbyggt av män det vet alla. Alltså ingen hemlighet. Kvinnor har det visserligen svåra att komma upp i högre positioner. Det är sant. Kvinnor får inte alltid samma lön som männen det tycker jag är fel
Men en skylt? Vad spelar det för roll. Finns det inte viktigare saker att lägga energi på än en skylt?

Som vissa saker är män mer ämnade åt att göra som att vara försvars bla bla bla för sverige. Det tycker inte jag en kvinna ska ha hand om. Alltså att sköta vårat krigsförsvar.
Har jag fel?

Men jag tycker att andra saker ska vara jämnställda som: löner, chefspositioner med mera.

Skriv gärna vad ni tycker?
Mvh!

Linda  om Finns både utsida och insida i människor!:

Hej!
Nu vet jag ingenting om dig, hur gammal du är tex men du låter väldigt klok i mina öron. Håller med dig om allting du skriver, känns som jag hade kunnat skrivit det själv och nog många med mig. Jag har börjat rannsaka mig själv för inte så många månader sen och ingen är perfekt men man kan bli bättre om man vill. Lätt att döma andra men man kan aldrig veta hur någon är om man inte lägger ner tid på att lära känna personen. Passande bloggnamn har du :-)
Många kramar till dig


Svar: Tack så mycket för att du tycker jag låter klok. Jag tycker att bloggar är så ytliga idag men det finns massa känslor under den ytan som ingen vill skriva om. Sånt dom tänker på men inte kan skriva om för då kan det bli såna konsekvenser av det.  Att andra människor blir arga på dom för att dom skrivit ut något olämpligt. Så blir folk stötta av det och sen är dom trackade med massa elaka komentarer.
Okej, någonting som hade hänt eftersom du började rannsaka dig själv? Det brukar vara en stor händelse som får än att tänka till lite extra. Du har helt rätt, ingen är perfekt och det är ingen som ska behöva vara perfelt heller. Utan man ska vara sig själv och våga vara sig själv, det är då man är en bra människa. Men man ska ändå vara snäll mot andra & omtänksam!
Absolut. Våran värld har blivit så utseende fixerat så det finns inte många ord för det mer än förskräckligt.
Allt har med utsidan att göra, ingenting med insidan. Är man snygg, ja då har man automatiskt många vänner, Har man nyaste kläderna, ja då är man populär. Men jag vill gå under den ytan och se hur andra människor egentligen har det. Hur dessa människor ser på sina "vänner" utan dom kläderna, utseendet och pengarna, vad är dom då?

Tack så mycket för din komentar! Hoppas på fler. Och hoppas du fick ett bra svar på den också!
Mvh!

Jag kommer alltid att svara på komentarer i ett inlägg och alltså inte på eran blogg då jag inte vill att mitt IP-nummer kommer ut och ni då kan jämnföra och då kanske jag har råkat skriva en gång förr på eran blogg från min vanliga. Så då kan min anonyma-identitet komma ut. Så ska svara på vissa komentarer i inlägg i stället!
mvh!

Ibland så säger jag saker rakt ut eller ja oftast så gör jag det. Men finns det egentligen något bra sätt att säga någonting svår? Det tror inte jag. Alla kör med den snälla stilen hela tiden. Men är det inte bättre att säga rakt ut och det får såra en stund men då kan det iallafall inte bli missförstånd som det alltid annars blir.
Har fått många komentarer sedan jag startade den här bloggen. Roligt att se hur alla uppfattar detta.
Så tänkte skriva lite om min blogg och varför jag har den lite mer. Känner att det kan vara bra och göra den saken klar. Då jag inte gjort det än.

1. Jag startade denna blogg för att få skriva om allt jag känner och tycker innerst inne. Det kan vara från glada saker till fruktansvärt jobbiga saker som ligger i mitt tänkande som jag inte vill att alla ska veta att just JAG tänker.
2. Alla undrar varför jag är Anonym på bloggen. Det är för att jag känner att delar jag med mig om vem jag är så kan jag inte skriva allt jag känner för då kommer dom runt omkring mig börja fråga och då måste jag prata med dom. Och eftersom jag säger hela tiden att ingen egenligen tar sig tid att stanna upp och bry sig på riktigt så kan många ta illa upp.
Då blir det bara onödigt med tjaffs tycker jag. Eftersom det finns få i mitt liv som jag tror bryr sig på riktigt.
3. Nu tror många att jag är en deprimerande ungdom men så är inte faller. Egentligen så är jag inte det, egentligen är jag en glad och posetiv person. Men alla har sina jobbiga saker i livet och därför har jag denna blogg för tt slippa belasta andra och ändå få det ur mig. Att skriva om min skolgång, skriva om jobbiga saker som hänr mig i livet. Men ändå känns det skönt att vara anonym för då kommer ingen mig in direkt på livet. Hajjar ni?
4. Alltid roligt med komentarer som är stöttande, frågor och sådant. Så känn er fria att komentera!

Men jag är inte deprimerad eller nått sånt. Men man måste få ur sig jobbiga saker. Bearbeta det som hänt.

Som idag är en helt vanlig dag hos mig. Jag skriver och skriver. Jag gör om min livs-stil till en bok. Alltså det som hänt mig i mitt liv gör jag en bok om. Men den är inte till för andra utan mer för mig själv. Jag ska alltså inte ens börja tänka på att sälja den eller nått sånt utan mer bara för skrivandets skull. Det är alltid bra.

Just ja! Fick en kommentar om det jag skrev att människor inte alls bryr sig på riktigt utan mest ytligt. Många blev väldigt stötta av det. Men fortfarande så vill jag att folk tänker till när dom frågar hur en annan människa mår om dom verkligen lyssnar på svaret. Om den dom frågar säger att allt är bra, lyssnar ni då på hur den säger, om den låter glad för att allt är bra?! Eller tycker ni "va bra"
Ni får gärna komma med era åsikter om det men det är så jag tänker. Många är så.

Mvh!

När det händer något som har med döden att göra så känner man sig så hjälplös. Vad ska ma göra? Hur ska man känna?
Varför händer detta mig hela tiden? Ska det aldrig vara nog på detta elände..
Idag dog en av mina vänner (inte jätte nära vän) utan en person som jag kännt ett tag och umgåtts med ett tag. Brukade prata varje dag på msn och har träffats några gånger. Vi hade precis börjat komma varandra närmare.
Men så orkade inte denna person mer. Den har haft det jobbigt en längre period och den orkade helt enkelt inte mer.

Hur ska man ta det? Varför? Hade ingen aning om att denna person skulle göra något sånt här. Ingen förvarning ingenting.
Ett samtal gjorde om hela dagens planer. Hade planerat en rolig utekväll med en vän. Men allt slogs undan av ett enda samtal. Denna person är borta (Inte den jag skulle ut med)

Ska man respektera hur denna person gjorde? Att ta sitt eget liv? Hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna tycka att det var rätt gjort? Hur ska jag kunna känna att det är skönt för den personen?

Önskar det inte vore sant, att allt bara var ett jäkligt dåligt skämt från någon hög jävel som bara ville vara elak för stunden. Men tyvärr är det ju inte det. Denna person finns inte längre. Denna person som jag pratade med i telefon så sent som i morse med! Det är sjukt hur kort livet kan vara. Hur livet är uppbyggt. Måte få samla mina tankar och försöka få allt att gå ihop. Min kväll blev helt förstörd och jag hoppas att den jag skulle ut med förstår att detta inte var vad jag had ei mina planer och att denna person förstår mig. Men vet inte riktigt just nu om denna gör det.

Varför måste man ha känslor? Nu vill jag bara ut och supa och glömma. Men det hjälper inte. Så smart är jag och vet att det är det dummaste jag kan göra just nu!
Vill bara ha någon att hålla om och känna mig trygg för en sekund.. Hur ska jag kunna tackla detta igen?
Efter alla dessa som gått bort borde det kännas lättare för varje? Men det är det inte.
Varför händer detta hela tiden? Det borde vara nog nu! Det är allt för många runtomkring mig som går bort/gått bort!
Jag orkar inte mer av detta! Vill inte höra att fler dör!

Mvh!

När någonting händer som är svårt och man egentligen behöver sina vänner det är då man får se vilka som egentligen finns där. Idag fick jag ett bra svar! En som jag trodde stod mig nära, va inte alls det.
Synd att veta det när någonting sånt här hemskt har hänt. Att en människa inte kan förstå det.
Usch! Så skönt att fått veta men samtidigt så gör det ont för jag tycker om henne så otroligt mycket!

Mvh!

Egentligen så har ju alla så otroligt många frågor om livet som man faktiskt inte kan få svar på men man kan ju inte låta bli att fråga sig själv alla dessa frågor, inte sant?
Som när det händer hemska saker gång på gång på gång, frågar man inte sig själv vad man gjort för att förtjäna det? Eller varför gud straffar än?
Men jag är inte troende, jag är inte dum men jag frågar mig ändå samma sak?!

När hemska saker händer i ens liv så känner man ändå att det måste ha en mening men vad för mening?
Jag är en sån som har svårt att se det. Jag är en sån som blir helt knäckt av jobbiga händelser. Jag är inte en stark person på den fronten. Men jag har andra starka sidor som jag ibland önskat att jag inte hade. Vad för sidor får ni lista ut själva med tiden. (För uppenbart vem jag är om jag skriver dom, dom som känner mig)

Ibland önskar jag att det fanns någon som visste alla svaren, som visste varför man råkar ut för saker som man egentligen kunde ha varit utan.

Vet ni vad det värsta är? Det är när man känner att man inte vill ha med andra människor att göra för det känns som att dom får ett tragiskt liv genom att umgås med än. Att man inte kan ge dom någonting. Man kan inte göra någonting för dom. Vad kan en simpel människa som jag ge någon annan? Men, måste man alltid kunna ge? Ska man inte få någonting själv?
Jag har alltid varit en sån som gett och gett men gav upp. (Inte gav upp för alla men tog bort många ur mitt liv) När jag slutade att vara den som gjorde allt för alla då försvann många. Då helt plötsligt från ingenstans så fanns dom inte kvar i mitt liv. Jag var trött på att vara den som ringde eftersom ingen av dom tog och ringde mig någon gång. Då fanns ingen "vänskap" kvar. Det är hemskt att en vänskap kan vara uppbyggd på bara en person. Hur lurad man kan vara. Hur dum man kan vara som inte sett det innan.
Förr hade jag alltid minst 10 stycken att välja mellan men nu finns det inte på tal om så många. För det var bara ytlig vänskap, vänskap från ett håll och så ska det inte vara.

Vänskap är svårt, det är ingenting som bara finns knappt utan det är hårt arbete, det är inte bara att ge tillit till någon, det är inte bara att "älska" en person. Utan en människa måste förtjäna att få den delen av mig.
Finns få som fått det och dom värdesätter jag otroligt mycket.
Jag har varit med om så många olika människor som bara uttnyttjat mig och det kommer inte ske igen!

Nu är det dags att gå!
Mvh!

Jag skrev ett inlägg på en sida igår där jag skrev
- Vad jobbigt det är att känna såhär med mera.
Då fick jag ett svar tillbaka av en kvinna som skrev
- Du är så pass ung än så du behöver inte känna så, du vet inte vad du talar om.

Bara för att jag inte är 40år och gjort allt precis som hon så har väl jag rätten att säga hur jag känner inte sant?
Visst jag kanske är yngre än denna kvinna, jag kankse inte känner exakt som hon, men man har väl ändå rätt att länna det man gör? Det är ju inte så direkt att jag vaknar på morgonen och känner att jag måste känna såhär. Det är ju någonting som bara finns där.

Blev bara så besviken på kvinnan som talade om för mig att jag har ingen rätt att känna såhär pga: min ålder.

Mvh!

Det är ingen som tänker på det.
När man ser andra människor så tänker andra enbart på hur utsidan är och redan första ögonblicket dom kastat på en så har dom gjort sitt omdömme om den. Fast dom inte vet någonting om mig eller någon annan.
Alla har så lätt att dömma efter utseendet.
Samma sak med alla rykten som sprids. Så fort någon hör av sin "bästa vän" eller sin "vän" om någon annan så fattar den samma tycke som den andra. Eller tror att det är så utan att ens ta reda på hur det egentligen ligger till. Om ryktena är sanna.
Detta tror jag:
"Finns nog inte en ända människa som inte har ett dåligt rykte" Då menar jag inte som finns kvar utan att ALLA har någon gång hört att någon sagt nått som inte stämmer om en som person.
Själv har jag hundra rykten men, inte mycket som stämmer inte.
Jag har alldrig påstått att jag är perfekt eller aldrig gjort fel. Jag har gjort miljoner fel, men ska man stämplas för resten av sitt liv för det? Ska man behöva betala det "lilla" fel man gjort dygnet runt, varje dag, Hela tiden? Är det så man ska behöva leva för att man så nå elakt en gång? Eller för att "man finns till"?

Hur kommer det sig att i varje skola eller jobb finns det alltid någon som är utstött av alla? Hur kommer det sig att alla sluter upp och gör samma sak? Är det en osynlig skrifft som säger att just han eller hon ska vara den som inte får vara med dom andra eller delta i disskutionen? Hur kommer det sig att just den personen ska behöva gå igenom det?
Så många frågor men det finns inga svar.
Varför är det som det är med denna sak? Kan inte någon räcka denna tjej/kvinna eller pojke/man sin hand och visa att den är värd någonting? Har allt med hur den ser ut att göra? Har allt med att den är seriös med sin skola eller sitt jobb som stör andra?
Varför har folk så svårt att glädjas åt andras lycka i livet? Varför måste det alltid finnas någon som vill vara där och förstöra? Jag tycker att alla som läser denna blogg ska rannsaka sig själva och tänka hur dom gör.
Många ljuger för sig själva och tänker "jag gör inte så" MEN varför pratade/pratar inte du med den som är i sitt hörn eller med den som aldrig säger någontin? Varför börjar inte du prata med denna person?

ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA!

Ta er tid och försök hjälpa någon iaf en gång i veckan. Gör något fint för någon som inte är familj, vän eller anhörig.
Hjälp någon som tappat någonting, säg hej till någon som ser ensam ut i skolan, jobbet. Om en gammal dam/Man kommer på bussen, flytta dig så han/hon får sitta ist för dig.
Du skulle må så mycket bättre av det!
Mvh!