Känner ni så någongång? Något av allt jag skrev i rubriken. Jag tror jag känner allt det just här och nu. Allt är så mycket men ändå känns det som att jag håller på att bli avtrubbad. Jag är ett problem för många känns det som.
Varför får jag inte vara jag? Måste jag vara som alla andra? Men då skulle jag få ändra mig från person till person som jag träffar. Känns inte det mer som falskhet? Jag vill inte vara falsk. Jag älskar sanningen, för jag kan se den, jag kan känna den. Men falskheten kan jag också känna men den är hemsk, den kan förstöra en människa. Det kan till och med förgöra någon. Vill man göra det mot en annan människa? Känns det rätt att göra så? Nej! Det gör det inte. Det är fel. Det är inte alls bra att låtsas vara någon man inte är.

Jag känner & känner en människa som låtsas vara en person hela tiden som den inte är. Den personen ser man rakt igenom att den inte är så. Den gör så för att ingen ska komma inpå dennas liv. Men det gör ju bara att man i slutändan inte kan lita på h*n eller hur? Hur vet jag sen när den är sig själv? Hur vet jag när jag kan lita på att det inte är låtsas personen som talar till mig? Ska jag säga att jag vet? Att jag ser? Kan jag då förstöra för h*n?

Men vet ni vad jag ska göra? Jag ska säga att jag vet, att jag ser. För kan jag ändra denna person till att den kan vara sig själv, då har jag gjort någonting bra. Något fantastiskt för h*n! Men såklart kommer jag tänka på hur jag säger det.
Jag tänker inte sitta tyst och se personen förstöra sitt liv. Se hur denna försvinner sakta men säkert till sitt låtsas jag!
Det är inte rätt. Det är som att se en person misshandla sig själv riktigt grovt och det vill väl ingen se.
Men borde inte dennes familj säga någonting? Eller dennes vänner?

Någon gång ska jag starta ett NEJ-program i min blogg. Där jag tänker lära ut hur jag lärt mig (håller på att lära mig) säga ordet NEJ när det ska vara ett NEJ istället för ett JA! Vad tycker ni om det? Är det en bra sak?

Mvh!