Ska man bry sig så mycket om andras problem att man mår dåligt själv? Varför ska jag det när ingen annan tänker på mina problem? Varför ska man sitta och berätta för andra om sina egna problem och tynga dom? Är inte det sjävliskt?
Ska man inte bry sig så mycket om dom att man inte tynger dom med mina saker? Mina tankar?
Men varför ska jag må dåligt för någonting som inte har med mig att göra när ingen annan gör så?

Det tänkte jag på idag för jag pratade med en person igår som faktiskt fråga massa olika saker men sen lyssnade inte på svaret som jag gav. Helt ointresserad av vad jag hade att svara på frågorna. Hur känns det?
Varför skulle denna person sitta och låtsas vara intresserad men sen skita i det? Känns inte det bara dumt och elakt att sätta någon i en sån situation?

Funderar ni någonsin på om en person är äkta.

Det finns en person som jag känner. (Då menar jag känner och känner) För denna person lägger på en mask varje gång jag ser denna. Och låtsas vara någon denna inte är. Men hallå? Jag ser det, jag är inte dum! Ingen kan vara så egentligen. Så masken kan denna ta bort iaf, för den funkar inte. Men vet ni vad problemet är? Att denna person har gjort det så länge och i så många, många år att denna inte kan vara sig själv längre. För den stänger bort alla dörrar så ingen kan veta vem denna är. Är det inte hemskt hur våran värld gör mäniskor?

Jag öppnar ofta dörrar men innan någon hunnit in så är dom stängda men att andra tror att dom vet allt om mig. Jag bara utlämnar det jag inte känner att andra har med att göra. Det som andra inte behöver bry sig om.
Jag är den jag är men vem är du? Vet du ens vem du är?

Mvh!