Finns det någon mening att vara sig själv när ingen kan acceptera vem man är? Att man hela tiden får höra hur mycket man klagar, hur deprimerad man är? Känns det då som att alla dom som säger att man ska vara sig själv att dom menar det?
Det tror inte jag. För mäniskor kan inte ta sanningen, allt ska förfinas.

Jag är rätt trött på att hålla allt inom mig. Finns så mycket jag vill säga till mäniskor runt omkring mig, men dom kan inte ta det. Utan då blir jag den hemska och så avskyr dom mig sen. Men varför är sanningen så svår att ta för dom? När folk har talat om för mig vilken dålig mäniska jag är hela tiden? Varför kan inte dom ta när jag tycker dom gör fel? Varför kan inte jag få säga någonting utan att jag ska vara rädd för vad som händer efteråt? Hur hatad jag kommer bli?

Internet är också en bra sak att ta upp. Jag tycker internet har förstört så fruktansvärt mycket för andra. Så mycke elaka saker som det står på detta internet är helt sjukt. Hur mycket falskhet man stöter på. Hur andra mäniskor skriver av sig en massa elaka saker om andra med namn och allt!
1. det är olagligt att skriva någons namn med saker som inte är sanna och om personen inte vill vara med.
2. Varför skriva saker om man inte kan säga det till den personen det gäler?
Är så trött på att se hur alla behandlar varandra ute på internet. Varför gör folk så?
Jag startade denna blogg för att skriva av mig men inte för att skriva att Bertil är dum i huvudet. Utan för att skriva om saker som berör mig och mitt liv men ändå saker som berör mig som händer och sker och har skett överallt. En bearbetning av livet kan man säga.

Livet är inte lätt att "leva", Ibland känns det inte ens som man lever, utan man går i en dvala och tror att allt är på ett sätt tills man öppnar ögonen och ser hur det egentligen ligger till. Livet är någonting som bara är, som man inte tar till vara på. Någonting man inte egentligen bryr sig om. Utan det man bryr sig om är allt som finns att köpa, att tävla med andra vem som är bäst, vem som är snyggast. Det tycker inte jag är att leva sitt liv. Man hör folk säga
-Sköt ditt liv, så sköter jag mitt liv. Men dom sköter ju inte sitt liv det är väl ändå därför man säger någonting som dom stör sig på? För att man tycker att dom gör fel? För att man tycker att dom missköter sitt liv.

Ibland önskar jag att jag satt i ett mörkt rum och det ända man såg var månen för då kan man inte se allt utanför, då kan man inte känna att folk gör fel, att dom inte klarar av att ta till vara på sitt liv. Då behöver man inte känna sorg eller känna att det är synd om någon. För varför ska jag tycka synd om dom? Dom tycker ju inte synd om mig.

Det är roligt när man hittar fler bloggar som består av typ samma saker som min handlar om för då vet jag med säkerhet att jag inte är ensam. Att jag kan vara anonym men ändå känna mig som någon.

Vad är normal och vad är onormalt? Är det jag känner onormalt för er? Eller är det ni som är onormala?
Eller har ni inte bara kommit till insikt med vad livet egentligen handlar om? Känner ni att ni måste se perfekta ut för någon annan eller för er själva? För att ingen ser på er om ni inte gör och ser ut på ett visst sätt?

Något som jag kommer börja ta upp mer i min blogg är mobbing. Det är ett viktigt ämne och jag tycker fler borde se och försöka hjälpa mäniskor som blir mobbade. Jag kommer berätta lite om mina erfarenheter inom mobbing men tyvärr kommer jag inte gå in på detaljer. För det blir för uppenbart vem jag är då kankse. Så ni får ha överseende med det.

Tack för mig!
Mvh!